Bära eller brista

22 februari 2018.
Jag har tänkt många gånger under dem senaste åren att jag ska starta en blogg, men varje gång har jag kommit fram till att det inte är läge för det. Förra månaden kom tanken upp ytterligare en gång men nu, för första gången, kände jag att dem positiva fördelarna med att skriva en blogg övervägde dem negativa.
So here we go…

Min tanke är inte att sitta här nu och berätta för er hur jag är som person, vad jag tycker om/inte tycker om eller alla problem/lösningar jag tycker mig ha i huvudet. Den biten tänker jag att ni kan analysera fram alldeles utmärkt om ni väljer att fortsätta läsa det jag skriver. Jag tänker däremot berätta lite om hur mitt liv ser ut så ni får ett sammanhang, eller det man idag verkar baserar sin ”status” på. Jag bor i ett kedjehus i en stadsdel som heter Bomhus i staden Gävle. Jag bor med min galna man Fredrik och våra personlighetsstarka barn- Isabelle 5 år och Samuel 2 år. Javisst ja, vi har även 2 katter- Isabelle skulle bli tokig om jag lämnade dem utanför. Jag har jobbat som personlig tränare i 13 år och driver sen tre år tillbaka mitt eget företag som heter MAmovement. Förra året växte mitt lilla företag då jag blev med anställd- en underbar kollega som heter Malin. Jag och Fredrik har snart varit gifta i 7 år men jag kan fortfarande inte säga orden ”min man” utan att skratta och känna att jag har hoppat in i någon annans kropp. En vuxens kropp. Så jag brukar kalla honom ”min Fredrik”. Hur som helst, mannen i mitt liv, min största kärlek någonsin och min allra bästa vän är en fd hockeykille/plugghäst som i vuxen ålder jobbar som IT tekniker; ett 8-5 jobb mao. Så där har ni hela kombi-hus-man-barn-företag-bilden uppmålad. Innehållet är dock väldigt mycket mer invecklat än så. Du vet- det som kallas livet.

 

         

Herr &  fru Apel

Isabelle & Samuel

 

För 3,5 månad sen fick jag mitt allra första, och förhoppningsvis sista, stora epileptiska anfall. Jag har haft epilepsi i 18 år men en variant som ger min ”frånvaroattacker” och inte stora anfall. Jag har varit stabil på den medicin jag stått på dem senaste 12 åren så anfallet i november kom som en chock för oss alla. Efter ett epilepsianfall brukar man återhämta sig ganska snabbt men jag mådde väldigt dålig efteråt och läkarna har bedömt det som ”biverkning av den ökning jag var tvungen att göra av min epilepsinmedicin”, ”stressreaktion med ångest och oro” och nu slutligen ”hjärnskakning. Biverkningsdelen kunde dem avskriva relativt fort då jag helt enkelt inte blev bättre. Stressdelen tog ett bra tag att utesluta men en del läkarsamtal med både neurolog och neuropsykolog gjorde att dem förra månaden bedömde att jag lider av en långvarig hjärnskakning, ingen stressreaktion. Jag har testat att jobba några enstaka timmar här och där den senaste perioden men överlag har jag legat i soffan/sängen och vilat mig i form. I och med hjärnskakningsinfon har jag senaste månaden fokuserat på hjärnvila. Vilket är totalt värdelöst. Jag gick all in för att under två hela dygn ge min hjärna total vila från allting. Familjen sov borta så jag skulle slippa barnens högljudda stämmor. Jag låg i min säng utan lampor och utan ljud. Har ni testat det någongång? Fy fasen säger jag bara. Ny respekt för alla som gjort liknande/värre terror. Jag har ett ganska livligt inre liv i mitt huvud och jag trodde på riktigt att jag skulle bli galen. Förstår ni hur mycket man hinner tänka på två dygn helt isolerad? Jag tror det var bra återhämtning för min hjärnskakning men jag tror fasen inte att det var så bra för mitt psyke överlag. En av alla tankar som hann dyka upp i huvudet under dem där två dygnen var just denna blogg och frågan om jag ska starta den eller inte. Ni vet ju redan svaret på den frågan men anledningen till att jag resonerade som jag gjorde var just ”mitt livliga inre huvud”. Tänk att få ner dessa tankar i skrift och göra något vettigt av dem. Att dela dem med andra och på så sätt få en feedback, en kommunikation som kan utveckla både mig och de som läser mina inlägg. Så nu ska jag göra som jag alltid brukar göra- jag dyker in i bloggvärlden med huvudet först. Bära eller brista.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *